2017-12-20
05:01:14
Morgon kvisten
Efter ca 1 timmans sömn så vaknade man till, försökte somna om men jag gav upp nu..
Tog min kudde o bäddade ner mig i soffan o kollar på TLC o hör hur alla sussar sött.
Jag har vart fruktansvärt dåligt på o skriva här, men mina tankar o livet ha varit upp o ner ganska länge så kraften o orken ha vart i botten.
Rent mentalt så finns det så mycket kvar.
Känner hur man sjunker längre o längre ner.
Jag har tårarna i ögonen 24/7 men jag kan inte släppa dom.
Gråter när ingen ser, ler o skrattar o försöker göra allt precis som vanligt när jag vet att någon ser mig.
Veckan som var tuff, mycket känslor o minnen kom tillbaka.
Men det tuffaste minnet var när minstingen öppnade upp sig vid matbordet o berättade öppet om sin rapekit undersökning..
Min bror satt vid matbordet oxå, han vet om allt o han körde även 40mil för att stötta oss i den krisen.
Även han vet hur minstingen stängde ner sig o berättade aldrig för någon..
Jag satt där mittemot henne o jag frös till när hon berättade, jag var så nära o brista men jag bet verkligen ihop!
Hon såg mig falla när polisen ringde o bekräftade skadorna i hennes underliv o efter det så har hon aldrig sagt ett enda ord om hennes sexuella övergrepp.
Vi har kämpat med henne i allt!
Tryggheten, tilliten, din kropp din rätt osv på egen hand då alla myndigheter o stödet för henne aldrig kom.
Fortfarande efter 2år så kämpar vi, varit i kontakt med BUP ett fler tals gånger men dom säger bara:
Nej men hon kan inte minnas, det är nog bara åldern.
Det är inte åldern, för i hennes ålder är det inte "normalt" o ta till de sexuella för att ta kontakt.
Det är inte "normalt" o skrika i sömnen nej inte handen, det gör ont osv.
Det har snart gått 2år sen övergreppet o detta vid matbordet är hennes första riktiga steg framåt! Snart kanske hon vågar berätta mer o få sin rättvisa!
------
Annars i hemmet så är mest suckande o tystnader.
Om det inte ändrar på sig snart så vet jag inte vad jag ska göra..
Jag älskar ju min sambo men ibland så känns det bara som att jag är ivägen för han.
En frisk gubbe med stora mål o drömmar
O en sjuk sak som kanske orkar en hel dag.
Det är ingen bra kombo..
Jag vet faktiskt inte om han står här vid min sida för kärlek eller för att han rädd.
Om han hade ett liv utan mig så vet jag att han skulle vara så mycket lyckligare o gladare.
Jag är hans handbroms o det får mig verkligen att må så jäkla dåligt!
Trots att jag verkligen älskar han av hela mitt hjärta så är jag även beredd att han kommer ge sig av.
Jag kan inte klandra han om o när han gör de, för han förtjänar så mycket mer än det jag kan ge honom.
Nu ligger jag här o tårarna fyller ögonen.
Det gör så ont o skriva de men han förtjänar mycket mycket mer.
Man får se vart denna våg tar vägen.
Nu ska jag satt igång lite kaffe o ta mig en cigg.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Älskade ungen min.
Va jag än säger, så tror eller lyssnar du inte på mig, så har du en mur som jag inte kan sippra igenom, men jag hoppas verkligen att du vet att du är så älskad av både familjen o sambon som ÄR en stor del av både din familj som är”vår”. Han ÄR en del av VÅR familj o han ÄLSKAR dig!!!
Förstår dig fullt va gäller sjukdomen, men vet du, de gör din sambo med, han finns där för dig mer än nån annan!
Tvivla inte på dig själv älskade unge!
Du ÄR älskad!
Av alla!
Du är en den bästa mamman som finns! Hon kommer o öppna sig. Tro mig! För hon ser dig nu, stark o trygg.
Då var allt ett kaos o mardröm för alla, speciellt henne.
Älskade lilla hjärtat.
Ge inte upp!
Tro på kärleken du har o får, från alla, speciellt dina barn o sambon.
Se ljust på framtiden o livet.
Älskar dig mer än livet, alla de mina,
Glöm aldrig det!