beanelliesmamma.blogg.se

Livet kan lätt bli som ett ekorrhjul.

Man bara trampar runt i samma rutin o det suger! 

Vart tog de där plötsliga vägen?

De där pirret i livet.. hmm..

Rutin livet kan vara skönt o bekvämt, inget fel med de. Men, jag iaf behöver de där pirret. 

De där pirret som bryter rutinen! 

Inte den där super speciella festen, ute kvällen med ett knasigt gäng utan bara så rent enkelt som en härlig promenad i skogen, sätta sig i parken o glo på folk, laga den där avancerade mat rätten eller varför inte packa in alla i bilen o bara åka iväg till en okänd plats. Wow de där saknar jag otroligt mycket! 

Just nu ha livet stannat upp o trampat i samma hjul i snart 3år o jag håller på o kräks! 

Som idag så såg min man en matvagn till salu när vi va påväg hem o det första jag kände va: 

Faan va kul! En sån vill jag ha o det sa jag även till han. 

Innan vi ens hann köra förbi den på 3 sekunder så hade jag plan o vad jag hade kunnat göra o servera. Det blev som ett lyckopiller o kroppen gick igång till 110! 

Men jaa.. en egen matvagn.. sitt egna café.. det är dröm som man ha haft sen liten men det förblir nog bara en dröm. 

Ett café, lantigt inrett, robusta rätter allt från enkelt till lite mer ansträngt. 

Få ge folket de där leendet på läpparna, se dom ta första tuggan o bara nicka o le, wow! 

Men jaa nee, det är .. ner grävt o väldigt långt ner.. en dröm, en puzzle bit som aldrig kommer bli satt på rätt plats..

Här få jag nog leva i den här såkallade ekorrhjulet, vardags rutinen o se klockan ticka på. Blää

Om man bara kunde, om bara ta de där första steget, få den där sparken, starten.

Viljan, tiden, skapandet o tankarna finns där 24/7 men den sista biten (ekonomiska) finns ej o det suger verkligen!

Jaa nee, jag ska väl sitta här i soffan o sucka i min ensamt eller rättare sagt sucka ikapp med hundarna snarkningar. Det är tur att man ha dom när man känner sig ensam trots familjen o vänner. 

Imorse så fick jag mitt kaffe av gubben o ett grattis. Kliver ut i köket o där sitter småttingarna o med världens leende så säger dom grattis. Det värmde i mamma hjärtat!

Några morgon samtal kom oxå, med såklart grattis hälsningar. 

Åh så ha de rullat på idag, mysigt.

Min stora tös hade gjort en video o lagt ut på sina media sidor, o ja det kom ett par tårar. Min lilla Buddha! 

En sak är säkert iaf, efter den här sjukperiod så ha man känts sig ganska ensam o lite som en börda. Så idag känns alla grattis hälsningar så stora! 

Sen på lördag så kommer det över lite vänner o vi ska bara ta de lugnt med lite alkohol o skratt. Festa är inte min grej men jag ha känt att jag vill bara ha mina vänner för en kväll o så blir de! 

Go mat, härliga vänner o skratt det är precis vad jag behöver just nu, den här operationen o allt runt omkring ha typ sugit upp all min positiva energi o jag känner mig ganska tom o blank.

Men jag tror att det vänder snart, iaf när man inte är lika beroende av andra o kan själv!

Nee sluta hänga läpp, o ge sig själv en klapp på axeln det ska väl inte vara så svårt?! 

Blää..

Ne men grattis till mig!

1: stenen som vandrade ner mot levern

2: min stora kille (hund) blev super sjuk

3: bil olyckan i Jönköping 

4: operationen pga stenen 

5: akut in sjukhuset pga 4cm i diametern stor stor cysta på äggstocken 

1: jag började precis bli frisk från inflammationen i bröstkorgen när jag tillslut blev super dålig igen. Hade så ont i revbenen/magen så badrums golvet blev min bästa kompis. Låg där i fosterställning o bara grät o försökte andas med värsta paniken pga värken. Kl 5 på morgonen så tog jag kraft o tog mig upp o gick in gubben sov så gott o bad han köra in mig till akuten. Efter några timmar där så blev dom en gallsten som ha börjat vandra ner till levern. O läget blev lite kritiks då, för om stenen tapper till levern så skulle de inte sluta så bra. En akut operation planerades in. Ca 4-6 veckor bort.

2: min stora kille blev sjuk. Två stora bölder växte fram på rumpan under typ natten. Först trodde dom analsäcks inflammation men orden bytes sedan ut till cancer! Starka mediciner sattes in o vi fick vänta på svar tills svullnaden o bölderna va mindre. Efter 1 vecka av oro så kunde vi andas ut, ingen cancer! 

Men dom starka medicinerna skulle vi fortsätta med ett tag till. Han blev piggare o nu är bölderna borta, tackar gode gud för de!

3: efter en resa nere hos svärföräldrarna så va de dags o packa in oss alla i bilen för o åka hem. Halvvägs hem så slutade de med att mitten räcket på motorvägen blev vårat stopp! En sån panik i kroppen jag fick när jag ser att gubben inte ha kontroll över bilen. Skriker till barnen där bak: Håll för faan i er ni! Håll hårt det här kan smälla riktigt hårt!

Ser en plast pinne försvinna in under bilen, ser hur dom andra bilarna gasar på o försöker köra om, nu är vi riktigt, riktigt nära metallräcket.. där kom nästa pinne fast i metall, känner o hör hur den slår i bilen o river upp hela under redet på bilen men står bilen still iaf. Vi klarade oss. Gubben hoppar ut ur bilen o försöker se om vi kommer iväg men inser ganska snabbt att det är kört. Bilen är död o all bensin bara sprutar ut! Bakom oss så ha någon stannat o frågar om vi behöver hjälp o putta bilen till sidan. Men på filen bredvid så kör dom fortfarande som idioter. Jag hoppar ut o tänker inte alls på säkerheten, jag ha bara i huvudet att bilen måste bort från motorvägen, mina barn sitter ju där i bilen! Efter några idioter som ha gasat förbi så stannar folket o jag o gubben kan putta bilen till en vändzon för tex ploggbilar. Där släpper chocken för minstingen o hon börjar hyperventilera o tårarna bara sprutar! Jag säger till min stora tös o trösta henne. Jag ringer min vän o frågar om hon kan vända sin bil o hämta barnen, självklart säger hon! Jag går o tittar på bilen o inser att vi kommer inte komma hem med den, ringer nästa vän som jobbar dock men erbjuder sig o komma på en gång så att jag o gubben o hundarna oxå kan få komma hem. Tackar o lägger på med han så går till min man o han löst en hyrbil o nu inväntar vi en bärgare, så ringer tillbaka till vännen o ber han stanna kvar på jobbet då vi kommer att komma hem trots allt.

4: operationen, o nu ha jag nästan tappat 15kg pga värken o noll lust. Operationen gick bra men dom upptäckte ett bråck som dom lämnade kvar. Fråga mig inte varför man gör så.. fick åka hem samma dag o jag återhämtade mig helt ok. Trodde jag..

5: 5dagar efter operationen så börjar min mage svullna upp på fel sidan. Värken blir värre o värre o jag tänker f*ck! 

Säger till gubben att jag måste nog in till akuten då något gick fel med operationen trots allt. Men jag får inte det o gå ihop, opererad på höger sida men vänster sida svullnar upp. Efter många timmar på akuten så få jag äntligen ett svar! En cysta 4cm i diametern på äggstocken..! Va faan, skojar ni med mig, ny opererad o så måste en sån jäkeln växa till sig oxå..! Det ha gått flera månader sen sist o jag hade aldrig tänkt mig tanken att det kan vara cysta som strular.. 

men jag får åka hem iaf o jag kan inget mer än skratta åt helvetet o säger till gubben: 

Nee nu jävlar får du ta o pippa din sjuka fru, så riktigt jävla hårt så att den här jävla skit cystan går sönder! Jag behöver en indre punktering, han bara tittar på mig o skrattar o klämmer fram: Ne du, de där ha vi gjort en gång tidigare o inte igen (haha)

Väl hemma så bäddar han ner sig i soffan som han ha fått bo i sen operationen o jag tar mig in i sängen o försöker blunda jag oxå. 

Åh nu sitter jag här med barnen o hundarna. 

Barnen ska snart gå iväg till skolan o då tar hundarna o går lägger mig en stund sen så blir de försöka hålla ihop tills gubben kommer hem från jobbet. Men han är beredd på att åka hem akut från jobbet om jag nu blir sämre. 

Vi sa imorse att vi chansar o ser hur det går. En cysta ska inte få f*cka upp allt! 

Nee nu ska jag ta ringa min mor som jag gör varje morgon. 

Puss o kram på er där ute o jag hoppas att erat år ha börjat mycket bättre än vårat!

Igår kväll upptäckte jag en stor jäkla knöl under revbenen o då slog ångesten igång deluxe!

Imorse kl 5 så kunde jag inte längre ligga kvar i sängen pga av all värk från den där knölen..

Upp ur sängen o raka vägen in i duschen,

Där blir jag sittandes i ca 1timma med tårar som bara rinner.. 

Sen ut o gå raka vägen till medicin skåpet o plockar fram Citodon ..

Vaggar fram som om det vore förlossningsvärkar. 

Gubben åker till jobbet efter att han gjort en kopp te till mig.. 

Sitter på balkongen, gungar fram o tillbaka på pallen o önskar att skiten snart släpper. 

Klockan är 6:30 o det är dags för o väcka dom små liven som sover så gott.. 

Strax därefter så ringer min mor, vårat vanliga morgon samtal men sa dock att jag måste ringa till vårdcentralen kl 7 så att jag kan få en telefon tid o eventuellt en tid till dom idag då värken är hemsk o vägrar släppa..

Sagt o gjort, kl 7 ringde jag. Men fick en telefon tid klockan 8:30 först o jag kände nee, jag fixar inte o vänta så länge..

Ringde upp min mor o sa att jag ringer nog 1177 istället o ser vad dom säger om allt.

Bra val! Dom ville ha in på akuten omgående då det kan vara gallan som inflammerad.

En ambulans kunde dom boka åt mig men jag sa ifrån då jag måste få iväg barnen till skolan, hitta en hundvakt sådär 7:30 på morgonen.

Skriver till nästan alla men dom sover, jobbar eller är sjuka själva.. helvete!

Kl 8 så skriver C att hon skickar upp sin 16åriga son o hans flickvän på en gång o sjukar honom från skolan (så himla snällt) 

Han o flickvännen kommer springandes upp från våningen under o jag kan nu gå till akuten, ca 1timma bort..

Går där i regnet, framåt lutad som en gamling på 88år. Tre cigarretter hinner jag röka under promenaden, varje jävla steg gör så sjukt ont o jag vill helst bara ge upp o lägga mig på marken o tycka synd om mig själv..

Men nee, jag måste hinna hem innan barnen slutar skolan så bit ihop nu o fortsätt gå din jävla gnällspik tänker jag!

Väl framme på akuten så går det undan, sköterskan kom snabbt till väntrummet för o hämta mig, längst vägen till rummet så kommer läkaren oxå. Prover o smärtlindring beställs innan jag ens är framme i rummet..

Läkaren kommer med in med en ultraljuds maskin o kör den över gallan o springer ut ..

In kommer två nya läkare som känner o klämmer, ställer tusen frågor o där kommer misstankarna: bukspottkörteln, gallan o levern är nog till 100% inflammerad o en ny undersökning med en spec röntgen läkare beställs..

Klockan är nu 11 o jag börjar få mer panik kommer jag ens komma hem idag, men barnen, hundarna .. f*ck 

Nu börjar bli trött men värken håller mig vaken, ha nu pratat med min mor sisådär 1000 gånger (tack!) 

Men nu är de dags för den nya undersökningen, nästa dödsångest..

Spec läkaren hittar en gallsten, MEN den sitter fast på ett ställe där det ska vara fysikt omöjligt o den är alldeles för stor oxå för o ens kunna klämma sig dit.. 1,5 cm i diametern på ett ställe som är smalare än ett jäkla sugrör! 

Han springer iväg för o prata med en spec läkare.. han kommer tillbaka efter en stund o förklarar såhär: 

Det är en vanlig gallsten som du ha MEN den ska inte kunna ta sig dit där sitter. Om den vandrar vidare så är oddsen ganska dåliga för dig då den kommer täppa till en massa väsentliga organ o gångar. 

Jag skriver till din läkare så gå du tillbaka till din avdelning på akuten. Va rädd om dig

Åh tack för den! 

Jag gick tillbaka, hittade läkaren o jag säger: 

Du, nu går jag ut o röker! Nu ha ni plågat mig länge ..

Han bara nickar o ser ganska chockad ut 

Ringer till min gubbe o berätta allt, ringer sen min mor o berätta allt för henne oxå samtidigt som jag försöker njuta av min cigg..

Går in till avdelningen igen, men nu är min säng upptagen så jag hittar en stol o där sätter jag mig mitt framför läkarnas rum..

Hinner bara sätta mig o så ringer dom från minstingen skola, helvete! Klockan är 15 o hon ha slutat.. svarar o undrar om det ha hänt något så dom ringer, frökens hör allt ljud runt omkring o stänger av mig från högtalaren o frågar försiktigt om något ha hänt. 

Hon blev stum ett tag innan hon fick fram ett ska vi berätta för minstingen?

Nej o nej, gör inte de säger jag! Hon är lycklig o glad o ska träna inför Lucia tåget

(därav samtalet från början)

Min man tar de med henne sen när dom alla är hemma så låt henne slippa oron just nu..

Sagt o gjort o så blev de o vi sa hejdå

Nu kommer läkaren o förklara allt o allt jag hör:

Mer värk, feber kom in fort du kan dö 

Vi ha ingen resurs just nu på plats så du en tid för operation inom 4-6 veckor dock i en annan stad.  

Kirurgen kommer oxå o säger det samma.

Dom plockar bort infarten o ger mig stränga order om att komma tillbaka om det gör mer ont, feber eller om jag blir gul för då ha stenen flyttat på sig o täpper för allt de där som den inte får! 

Ringer min mor o berätta allt, hon ringer sen upp till läkaren o frågar typ hur dom tänker o tycker att planen är katastrof. Planen ändras om till inom 2veckor ska jag opereras här i stan..

Jag hinner ringa min gubbe o säga att jag klar o få gå hem på dessa villkor..

Hämtar ut medicinen o inväntar gubben som ha stressat mellan jobb hit o dit för o kunna sluta tidigare, men klockan är nu snart 16:00.. 

Barnen är hemma när vi kommer hem, C son frågar hur allt ha gått o berättar att hundarna ha skött sig. Vi tackar så jättemycket för all hjälp! 

Men nu orkar jag knappt hålla ögonen öppna längre så nu lägger jag ifrån mobilen o ska försöka sova o hoppas att kroppen vill det med utan den där hemska äckliga värken! 

Men jaa, en skaplig dödsångest .. 

natti 

Det är helt sjukt va snabbt åren går.

Ibland undrar man vad man ha gjort under alla dessa år då det känns som att man gör samma sak år in o år ut. 

Men jaa så är de ju inte, varje år så är något nytt som händer eller man gör. 

I år så ville minstingen ha ett pizza kalas så det kan jag gnälla på, slipper stå o baka en massa hehe

Pizza, glass med tillbehör o någon kaka det få bli årets kalas tema. 

Sen blir de lugnt i ett par dagar innan min stora tös kommer hem! 

Då blir de jul mys i ett par dagar sen så packar vi in oss alla i bilen o åker ner till mannens familj för o fira nyår o hans far’s födelsedag! 

Ska bli så skönt o komma hemifrån en stund, att se dessa väggar dag in o dag ut tär på än. 

Nee om man ska ta o fixa ihop julgranen om nu revbenen vill de. 

Så himla tråkigt med dessa revben, åkte på en inflammation i början av oktober o den vill inte ge med sig.. blää 

Men men här ska man inte gnälla för det hjälper inget till, byt rutin så man känna sig inlåst i samma ekorrhjul. 

Nee julgranen va de! 

Det fick bli en bild på oss alla knäppisar i den här familjen, synd bara att man inte tar så många familjebilder när vi alla är samlade!

Den gången har försvunnit och nu gråter man fast i tystnad, ingen ser tårarna som rinner ner för kinderna o blöter ner kudden.

En gång så kunde man drömma stora drömmar men nu mera vill man inte vakna..

Man lider i ensamhet fast det är folk runt omkring hela tiden. 

Allt är bara så ytligt.. 

Jag kämpar varje dag men för vad? 

En bitterhet, elaka ord o ensamhet..

Om.. när.. hur länge.. 

Ensam kan ses som stark

Men det är en lögn 

Ingen vill vara ensam

O speciellt inte i ett liv som två.. 

Nu var det läänge sen jag skrev här! 

Sen sist jag skrev här så har vi blivit med valp, vi gifte oss o nu ha vi blivit friska från covid till o med! 

Bröllops helgen den va helt fantastiskt! 🤩 

Allt bara flöt på o vi fick ha nästan alla hos oss varje morgon, dag o kväll! 😍❤️

Utsikten tillsammans med morgon kaffet va oslagbar, wow! 

Att få sitta där o se ut över vattnet varje morgon va magisk, en utsikt borde man ha varje morgon 😍 

Sen att kunna gå till en stuga o knacka på o där va familjen det va super mysigt, eller att kunna gå ca 30 sek o så hade vi gubbens familj där! 😍 

Jag hade lätt kunna gifta mig där varje år bara för att få ha alla där runt omkring sig! ❤️

Efter den fantastiska helgen så va det dags o hämta hem våran lilla valp! 

Lill killen med läppspalt 😍

En liten som vi hade längst efter o letat efter läääänge! 

Vi hade ringt runt till ett par kennlar men det va lång väntetid/kö, vi hade nästan gett upp hoppet kan man säga. 

Men jag hade en kennel till som jag hade tittat på via nätet. 

Uppfödaren o jag fastnade i ett samtal i nästan 1 timma o allt kändes så rätt! 🤩

Vi fick komma o hälsa på Lill killen o det bara klickade på en sekund, det va våran kille! 

Väggen är väldigt nära känns det som.

Den inre stressen håller på o äter upp än. 

Känslorna pendlar mellan lycka, sorg, spänning, ovissheten o den hemska känslan av värdelösheten. 

Dom senaste dagarna så ha jag vart så slut i både kropp o själ. 

Har bara legat i sängen o kollat på serier eller settat med puzzle. 

Jag är trött fast jag få sova, o jag sover så fort jag får tillfälle till de. 

Om 7 dagar ska jag gifta mig med den mest fantastiska mannen! 

Men just nu kan jag inte glädjas åt det utan det som känns som en stor börda o jag måste stå där o le trots att jag mår som jag gör

Det känns så fel att stå där o le när insidan bara skriker o gråter 

Men jag ska inte låta mina negativa känslor stå ivägen! 

Detta är ju en dag som jag ha längtat till så himla mycket!

Den här fantastiska mannen gör mig än idag helt mållös o orden tappas varje dag av ren kärlek!

Han gör så otroligt mycket för mig o barnen varje dag. 

Han ser o hör trots att man är tyst.

Så om 7dagar är vi man & fru!

Om 7dagar så är vi ett ännu starkare team tillsammans! 

Så om 7dagar så ska jag stå där tillsammans med han o göra detta till våran helt fantastiska dag! 

Jag ska stå där o le o gråta av lycka! 

…

Resten få komma sen

… 

Precis som vanligt 

…

Så snälla väggen stå inte så nära

Igår så var det kaos i skolan för henne..

Fröknarna ringde kl 11 o jag hör vilken panik hon har, hur arg hon är, o hur hon gör allt för att få fröknarna att förstå vad hon menar/vill..

Jag sätter min mobil på högtalare o skickar iväg ett sms till rektorn där jag förklarar läget o ber henne gå till klassrummet..

Inom 2min så hör jag rektorn kliva in i klassrummet.. fröknarna mer eller mindre kastar på luren i örat på mig o jag få inget veta längre.. 

Barnet kommer hem efter skolan, sliten men ändå rätt så glad!

Hon berättar varför kaoset blev..

Allt hon ville va att få bli klar med en teckning som fröknarna hade lovat henne att hon skulle få göra, men dom hade ryckt den ur handen på henne o där blev hon ledsen o orolig att teckningen skulle gå sönder..

En teckning som betyder väldigt mycket för henne då hon gör den till sin stora syster som själv kämpar med psykisk ohälsa, en teckning som hon vill henne i present.

Liten berätta sen att rektorn o hon pratade en stund o hon blev lugn igen!

Rektorn pratade sen med fröknarna o vad som blev sagt där vet jag ej.. 

Tur att det är stor möte på måndag! 

Idag så kom hon hem o va super lycklig att hon klarade av simningen o är godkänd nu! 

Sen försökte hon göra sin läxa, men ögonen värkte sa hon. 

Så hon frågade om hon fick göra klart den imorgon istället o iaf hon fick gå o vila en stund. 

Jag tror inte ens att huvudet hann komma på kudden innan hon somnade. Dock så väckte E henne när han kom hem från skolan då han tyckte att det va super viktigt att hon svarade i sin mobil då den ringde (japp, barn!) 

Hon är så slut i kroppen o i huvudet men jag hoppas att hon orkar hålla ihop sig till läggdags. Just nu sitter småttingarna o äter lite mellis för o fylla på med lite energi. 

Sen i morgon så ska hennes klass ut i skogen o springa hela eftermiddagen, så hon lära vara så slut när väl helgen kommer..

Det kommer bli en väldigt jobbig berg o dal bana dom här dagarna.. 

Ne, nu ska jag ta o förbereda middagen, idag blir det potatismos o lax eller panerad fisk till den som vill ha de.

Love and kisses 

Bilderna högst upp är dom senaste bilderna på brösten, bilderna kom lite huller o buller

Ber om ursäkt för detta 🙊 

Jag ha sagt länge nu att jag ska uppdatera bloggen o om läkningen av brösten o nu ikväll så ska jag ta mig tiden, lovar er 😅✍🏻 

Idag så ha brösten läkt klart o såhär kommer mina boobs se ut resten av livet! 🤩😍 

Läknings resan har gått rätt så bra tycker jag! 

Efter operation nr 2 så försvann tryckkänslan o värken helt o hållet, super skönt! 🙏🏻 

Dock så tålde jag inte operations tråden så kroppen försökte skjuta ut tråden, därav att ärren runt vårtgårdarna är lite ojämna. 

Men det är inget som stör mig😊 

Jag är så jäkla nöjd med mina bröst o hur dom ser ut idag! 

Jag hade aldrig trott att jag någonsin kunde få såhär fina bröst! 😭❤️ 

Den här resan ha vart helt otrolig, 

Från att dölja "fel" i flera år, att må fruktansvärt dåligt av att aldrig känna sig "normal" till att våga öppna upp sig, att söka hjälpen, till operationerna o nu kunna hjälpa andra som lever i tystnad på grund av att man skäms o ingen vetskap/ fakta om tubulära bröst! 

Dom som borde skämmas egentligen är Sverige o deras läkarvård eller alla dessa tabu områden som ej får pratas om! 

Speciellt tjejer i tonåren kan få behöva höra om brösten o dens utveckling så att faktiskt dom med detta "fel" kan få känna sig normala o få veta att den finns hjälp o få om man vill ha hjälpen! 

Jag själv hade gärna fått höra om tubulära bröst o vad det innebär i min tonår!

Då hade jag sluppit få skäll tex på bb för att jag inte kunde amma mitt barn!

Med tubulära bröst så kan faktiskt själva bröstmjölken inte utvecklas fullt ut på grund av att den normala bröstvävnaden inte finns. 

Varför jag skriver detta?

Jo för jag vill att fler människor ska få veta om tubulära bröst o att det finns hjälp o få om man vill ha den! 

Jag själv hade gärna fått veta allt om detta i min tonår o sluppit bära den här skams känslan i kroppen o fått den här hjälpen flera år tidigare.

Så nu ha ni fått en uppdatering på läkningen av brösten o lite nya bilder 😅❤️

Ibland så undrar jag verkligen hur alla runt omkring orkar med allt, för det gör inte jag nämligen. 

Ibland så känner jag mig så ensam allt

Ibland så känner jag mig som en börda för alla

Ibland så vill jag bara dra täcket över huvudet o inte kliva upp, men jag biter ihop o kämpar igenom varje dag

Ibland utan någon nytta då allt bara blir fel, känns det som

Ibland så vill jag orka med allt o jag kämpar med det slutar med att kroppen stänger av o jag blir sängliggandes allt från dagar till veckor

Ibland så är humöret nere i botten pga värken, orken o dimman tar över, men jag kämpar då med att vara närvarande 

Ibland så känns allt hopplöst o vill kasta in handduken helt o hållet, men det kan jag ej. 

Så ibland undrar jag bara hur ett liv utan sjukheten hade sett ut

Det vart ett bra tag sen man skrev här!

Mycket har hänt sen sist.

Tex:

Många kalas

Dop/bröllop

Och en annan massa högtider!

Men det största för min del i år var att jag friade till min sambo på julafton framför hela hans familj! 

Självklart så fick jag ett Ja från han hihi

Minstingen här hemma ska börja på karate

(Som hon har väntat!) 

Dom andra två knoddarna har inte riktigt hittat sin grej än

Så vi letar än hehe

Men ikväll så sitter man här själv i soffan

Gubben är uppe i Stockholm med jobbet och kommer hem imorgon någon gång.

Men jag och barnen har haft en hel mysig dag/kväll tillsammans!

Film mys, pizza och lite gotti!

Kl 20 så hade jag tre trötta barn som nästan somnade här i soffan.

Kl 20:30 så sussade dom så sött i sina sängar

Och sedans dess har suttit här i tystnaden

Och saknat min gubbe extremt mycket!

Men men han behöver också få komma ut och roa sig och bara få vara sig själv och inte pappa! 

Imorgon bitti så hoppas att knoddarna sover länge och inte har allt för bråttom upp.

Enda dagen på veckan som dom får spela på sina Ipad, ps4 eller datorn! 

Jag själv hatar spel och sånt,

Har inte enda spel på min iPhone ens!

Blää!

Lite små skärpning folk: 

Stäng av skärmarna och umgås med din familj, vänner!

Spela sällskaps spel tillsammans, 

Gå ut till parkerna,

Jaa gör vad som helst förutom och sitta fast framför dom där små rutorna!

Ni missar mycket!

Nej, usch vad gnälligt det blev!

Fy mig! 

Jag ska nog ge upp för den här dagen och bädda ner mig i den stora tomma sängen som ekar!

Tur att man har måååånga kuddar!

Sov så gott på er!

Love and kisses

Så då har man gjort den andra operationen på brösten! 

Jag fick kämpa lite för att få den här andra operationen pga att läkarna inte samarbetande i huvudtaget. 

Läkaren som opererade mig i Stockholm gjorde många fel o hans utlånade till mina läkare här i stan så var allt klart o jag skulle aldrig få ett bättre resultat! 

Bull shit!! 

Det han gjorde var att slänga in ett par i implantat o sen låta missbildningen vara kvar.

Han berättade inte hur, när stygn o allt skulle vara läkt. 

Flera samtal till kliniken o inget svar!

Mina läkare ringde även själva men inte ens dom fick något svar!

Men jag lyssnade på han o trodde på hans ord att missbildningen skulle bli bättre när allt var helt läkt. 

Ca 1år skulle det ta hade han sagt.

Året gick o brösten värkte bara mer o mer, 

O missbildningen blev bara mer synlig!

Jag ringde till mina läkare o ville ha ett återbesök men det blev ett tvär nej pga operations läkaren ord!

Det tog mig ca 3 månader för att lyckas övertala läkarna att ta emot mig.

O väl på plats så såg dom att hans ord o resultatet inte stämde överens! 

Så då drog allt igång igen.

Läkare hit o dit som skulle titta o fota..

Avslag från Uppsala, Sabbatsberg tog tid på o svara! 

Men dom svarade tillslut o ja, dom tog på sig skulden för vad läkaren hade gjort o inte gjort!

Den läkaren som opererade mig hade fått sparken nästan direkt efter min operation tydligen. 

Det svaret blev en lättnad faktiskt.

Han ska inte få röra någon annans kropp!

Fick träffa den nya läkaren o han lyssnade verkligen o såg att missbildningen är kvar.

Han började prata om vad han kunde göra för att försöka rätta till mina bröst 

MEN  mitt vänstra bröst kommer aldrig o få ett naturligt utseende. 

Men han kunde göra så att missbildningen skulle synas så mkt mindre. 

Jag bara nickade o förstod att ja, ett par naturliga bröst kommer jag aldrig o få.

Operations dagen kom (25/6) o dagen gick.

Efter operationen så fick jag åka hem o redan då så kände jag "Wow jag har inte ont!"

Visst, lite öm o så men det kändes inte som innan! 

Värken runt brösten efter implantaten fanns inte kvar, en värk jag haft i 1år var borta!

Redan efter 3dagar så slutade jag helt med alvedonen.

Ja ni läste rätt, det behövdes bara ett par alvedon! 

Idag så är det 5 dagar sen operationen o jag känner ingen värk alls. 

Kan få som stickningar om jag försöker lyfta något som är lite tyngre än mjölkpaket eller när man envisas om att ligga på sidan hehe

Än så länge är brösten gömd under kompresser, tejp o plast men ha sett lite av brösten o herre jävlar vilka tuttar! 

Så just nu väntar man med spänning för att få se hur dom ser ut under allt hihi

Den 5/7 så är det återbesök på Sabbatsberg för o se hur det läker o så. 

Men ni kan få se lite grann hur brösten ser ut nu idag o hur brösten såg ut innan operationerna! 

 

Varför jag lägger ut detta i huvudtaget är för att jag vet att det finns så många tjejer där ute som linder i tystnad för sina bröst!

Visst alla bröst ser olika ut o är olika stora men det finns även missbildningar som ingen pratar om!

Tex som min Tubulära bröst!

Vi måste våga prata o tala öppet om sånt här!

Det finns hjälp o få så snälla alla ni där ute,

Prata med era barn, barnbarn jaa alla,

Det är inte meningen att någon ska behöva skämmas över sitt utseende vad det än handlar om!

Prata, lyssna o hjälp 

Det finns hjälp o få vad det än handlar om!

Jag själv vågade aldrig visa någon mitt fel eller prata om de förens jag hittade en läkare som bekräftade att jag hade tubulära bröst.

Den dagen så föll en sten från mitt hjärta o det blev så mycket lättare o prata om mina bröst o visa. 

Det kommer komma en ytligare bild när brösten är läka o så. 

Ha det nu en skön sommar dag!

Love and kisses

Det saknas bröstvävnad, helt eller som i mitt fall ingen vävnad från bröstvårtorna och ner. 

En annan del är att bröstvårtorna ser ut som snobbens nos. Det är för att vävnaden/fettet bildas "i" bröstvårtorna. Eller rättare sagt det trycks ut. 

Sen har brösten den typiska ringen/banden runt bröstvårtorna, vissa har en super tydlig band och andra lite mindre men dom syns och finns där. 

Men behöver inte heller få Tubulära bröst på båda brösten. 

Bröst storleken kan även skilja sig massor. 

Jag skämdes och döljde mitt fel i flera år! 

Man hade ju bara hört att alla bröst ser olika ut osv men ingen hade någonsin nämt detta "fel" 

Men jag kände alltid på mig att något var super fel och att något måste ju saknas i mina bröst. 

Jag började googla i smyg, och detta gjorde jag i flera år. 

Men tillslut så hittade jag en hemsida där man kunde skriva och skicka bilder till olika läkare vilka "fel" man nu hade. 

Det tog mig säkert 1 helt år innan jag vågade skriva ett meddelade till en spec. Läkare där. 

Det tog ca 1 vecka innan han svarade. 

Och Gud vad jag grät av lättnad när jag läste han svar! 

För första gången så fick jag höra att mina bröst inte var "normala" och att det faktiskt finns ett namn/diagnos på mitt problem!

Han skrev även hur jag skulle gå till vägars för att rätt hjälp via landstinget osv. 

Så jag tog steget och ringde min vårdcentral och skulle boka en tid så att dom kunde skicka en remiss till bröstcentrum. 

Och där kom första stoppet.. 

Hon i telefonen hade aldrig hört talas om detta och började ställa sjutusen frågor om allt möjligt och sa att hon inte kunde boka in en tid om hon inte förstod vad jag sökt för. 

Så tillslut så röt jag till henne och sa att hon behöver inte förstå mitt problem utan att det är läkaren som ska förstå och det gör läkaren om du skriver Tubulära bröst! 

Efter mycket irritation så fick jag iallafall en tid! 

Efter ca 3månader så var det dags och gå till vårdcentralen och visa upp brösten.. 

Jag mådde så jäkla dåligt och var nära flera gånger och gå därifrån innan dom ropade upp mitt namn! 

Väl inne på rummet så fick jag återigen höra hur alla bröst ser olika ut osv. 

Tillslut så kom den där jobbiga frågan: 

Kan du ta av dig tröjan och bh så får jag se hur dina bröst ser ut och ta bilder. 

Jag frös till och tog ett djupt andetag innan jag ställde mig upp..

Tröjan åkte av med lite osäkerhet..

Tog en paus till och tog några djupa andetag till.. 

Knäppte upp bh, tittade upp snabbt på läkaren som satt med stora väntade ögonen rakt framför mig sittandes på sin stol.. 

Nu kämpade jag med tårarna så jag inte skulle bryta ihop där framför henne.

Bh åkte av men jag höll armen iväg av ren reflex, tog ett nytt andetag och släppt ner armen och nu stod jag och blundade. 

Jag ville inte se när någon annan tittade på mitt fel. 

Läkaren började återigen prata om att allas bröst ser olika ut. Så då och där visste jag att hon inte var kunnig och påläst om just Tubulära bröst. 

Men hon tog bilder och skickade iväg en remiss/bedömning till bröstcentrum.

Efter ca 1månad så ringer läkaren och berättar att bröstcentrum inte ville ta emot mig då jag inte mådde psykiskt dåligt över mina bröst!

Allså stopp nummer 2..!

Då brast det för mig och jag höjde rösten och frågade vad hon hade skrivit till dom?! 

Inget sa hon, hon hade bara skickat in bilderna! 

Jag tappade det nu ännu mera! 

För i helvete kan du sitta där och skicka in en tom remiss och tro att dom vill ta emot mig!?

Och när frågade du hur jag mådde över mina bröst!? 

När frågade du mig om mina bröst påverkar mig och min vardag!? 

Eller som en enkel fråga: Kan du gå till stranden eller badhuset tillsammans med dina barn!? 

Nej! Det gjorde du aldrig!! 

Du kan få leva mina bröst om du nu anser att dom är normala och det inte påverkar äns mående!! 

Jag skrek, jag grät och jag skällde ut henne länge! 

Hon började nästan gråta själv och förstod att hon hade gjort fel som inte ens hade ställt en enda fråga om mitt mående eller hur detta påverkar min vardag osv.

Hon skulle skicka om remissen och sagt och gjort så tog bröstcentrum emot mig. 

Ca 3månader väntan innan jag fick träffa en läkare där. 

Den här gången fick jag en manlig läkare dock. 

Så det blev tufft, jäkligt tufft och behöva ta av sig tröjan och bh igen.. 

Men han var den bästa läkaren jag någonsin har träffat där på bröstcentrum! 

Han gick igenom allt och förklarade allt så att jag skulle förstå vad allt innebär och vilka ingrepp som dom skulle göra. 

När det var färdigt så förstod jag inte att jag hade blivit godkänd för att få en operation via landstinget. 

Så jag frågade honom om jag får operationen eller inte? 

Då tittade han på mig och log och sa: Ja, det är klart du får de. Annars hade jag inte förklarat ingreppen osv "fniss" 

Och då kom mina tårar! Åh herregud! Jag ska äntligen få hjälp med mina bröst!! 

Månaderna gick förbi en efter en.. 

Efter ca 6månader så hade jag fortfarande inte hört något så jag bokade en telefontid. 

Jag fick en tid för att träffa läkaren dagen efter och där berättade han att han kan remittera mig till ett annat sjukhus då väntetiden här i stan var mycket lång. 

Sagt och gjort så skickades jag vidare. 

Ett första möte kom och ännu mera operations prat om hur dom skulle göra. 

Storleken valdes ut och vart snittet skulle läggas osv. 

In i nästa rum för att välja ut vilken dag som passade bäst. 

Check o klart (trodde jag...) 

Stopp nummer 3.. 

Jag hade blivit remitterad till fel sjukhus och att dom inte hade något avtal med mitt sjukhus..! 

Och det brast för mig igen..! 

Jag grät och grät och blev mer och mer arg fast nog mest besviken. 

Jag fick numret till en ansvarig för remisser på mitt sjukhus. 

Så jag ringde henne så fort jag kom ut från sjukhuset och jag skrek och grät så hela Stockholm hörde mig! 

Hon lovade mig att ringa mig så fort hon har pratat med chefen och löst det här problemet.

Det tog ca 1vecka innan hon ringde och hon bad så hemskt mycket om ursäkt för deras misstag men att allt är löst nu och att jag får operera mig i Stockholm iallafall. 

Dom stod allså för deras misstag och fick lov att betala för operationen. 

Ett par månader så var det dags och opereras och jag var så glad! 

Checkar in och byter om, det målas en massa och sen låg man där operations sängen. 

Jag hade super ont när jag vaknade till men det var bara och bita ihop! 

Åkte hem någon timma efter operationen. 

Sen bodde jag i soffan i en sittande ställning i ca 4veckor. (Aj aj ont!) 

Än är jag inte klar med brösten och ännu mera strul och stopp längs denna långa resa! 

Men jag ger inte upp, man måste stå på sig och veta vad man har rätt till även fast man går via landstinget! 

Det finns inga snabba smärtfria lösningar,

Men tjejer, ge inte upp! 

Stå på er och upp med näsan och våga sätta ner foten även om ni bryter ihop i tårar, ilska, besvikenhet! 

Bröst ser olika ut men det finns även "fel" 

Tog min kudde o bäddade ner mig i soffan o kollar på TLC o hör hur alla sussar sött.

Jag har vart fruktansvärt dåligt på o skriva här, men mina tankar o livet ha varit upp o ner ganska länge så kraften o orken ha vart i botten. 

Rent mentalt så finns det så mycket kvar. 

Känner hur man sjunker längre o längre ner.

Jag har tårarna i ögonen 24/7 men jag kan inte släppa dom.

Gråter när ingen ser, ler o skrattar o försöker göra allt precis som vanligt när jag vet att någon ser mig. 

Veckan som var tuff, mycket känslor o minnen kom tillbaka. 

Men det tuffaste minnet var när minstingen öppnade upp sig vid matbordet o berättade öppet om sin rapekit undersökning.. 

Min bror satt vid matbordet oxå, han vet om allt o han körde även 40mil för att stötta oss i den krisen. 

Även han vet hur minstingen stängde ner sig o berättade aldrig för någon.. 

Jag satt där mittemot henne o jag frös till när hon berättade, jag var så nära o brista men jag bet verkligen ihop! 

Hon såg mig falla när polisen ringde o bekräftade skadorna i hennes underliv o efter det så har hon aldrig sagt ett enda ord om hennes sexuella övergrepp.

Vi har kämpat med henne i allt! 

Tryggheten, tilliten, din kropp din rätt osv på egen hand då alla myndigheter o stödet för henne aldrig kom. 

Fortfarande efter 2år så kämpar vi, varit i kontakt med BUP ett fler tals gånger men dom säger bara: 

Nej men hon kan inte minnas, det är nog bara åldern.

Det är inte åldern, för i hennes ålder är det inte "normalt" o ta till de sexuella för att ta kontakt. 

Det är inte "normalt" o skrika i sömnen nej inte handen, det gör ont osv. 

Det har snart gått 2år sen övergreppet o detta vid matbordet är hennes första riktiga steg framåt! Snart kanske hon vågar berätta mer o få sin rättvisa! 

------

Annars i hemmet så är mest suckande o tystnader. 

Om det inte ändrar på sig snart så vet jag inte vad jag ska göra.. 

Jag älskar ju min sambo men ibland så känns det bara som att jag är ivägen för han. 

En frisk gubbe med stora mål o drömmar 

O en sjuk sak som kanske orkar en hel dag. 

Det är ingen bra kombo..

Jag vet faktiskt inte om han står här vid min sida för kärlek eller för att han rädd. 

Om han hade ett liv utan mig så vet jag att han skulle vara så mycket lyckligare o gladare. 

Jag är hans handbroms o det får mig verkligen att må så jäkla dåligt! 

Trots att jag verkligen älskar han av hela mitt hjärta så är jag även beredd att han kommer ge sig av. 

Jag kan inte klandra han om o när han gör de, för han förtjänar så mycket mer än det jag kan ge honom.  

Nu ligger jag här o tårarna fyller ögonen. 

Det gör så ont o skriva de men han förtjänar mycket mycket mer. 

Man får se vart denna våg tar vägen. 

Nu ska jag satt igång lite kaffe o ta mig en cigg.